Inatt gjorde jag en väldigt kul upptäckt, nämligen att man kan skratta i sömnen. Jag vaknade någon gång i natt av att jag själv skrattade, o det va inte lite heller. Väldigt märklig känsla. Men så är det va väl något kul jag skrattade åt. Tror att jag har några aningar....
Efter att ha bråkat med datorn och ätit frukost så klev jag in på Sunflowers alla såg väldigt förvånade ut. Jag som trodde att jag hade varit tydlig med att jag skulle vara med dom alla tisdagar och torsdagar tills dess att jag åker hem. Men efter att ha blivit frågad om jag skulle vara med dom så fick jag jobb o göra. Satt nästan hela dagen med att klippa ut handdukar i olika storlekar. Det var roligt. Fruktansvärt kul att arbeta med händerna, man hinner tänka så mycket då vilket är bra. Givet vis han vi med lite bus också när inte bossen såg. Hängde nämligen en brudklänning i ett av rummen som vi lekte lite med.. HÖHÖ det kommer foton när jag kommer hem ;) Trots alla handdukar hann jag med en gruppintervju på de tjejer som jobbar med Sunflowers. Väldigt intressant, de är så öppna när man väl frågar dem. Även om det känns lite pinsamt att fråga saker när man känner dom lite grann. Fast jag tror att det ändå är en fördel för då har jag deras förtroende, vilket jag tror är väldigt viktigt. Det är lite så jag tänker, att först lära känna dem jag ska intervjua och sedan intervjua dem, jag tror att det blir bästa resultat då eftersom de litar på mig och vågar då berätta mer. Var väldigt intressanta diskussioner. Tyvärr var jag tvungen att jobba genom tolk, vilket jag eg inte gillar, önskar att jag kunde lära mig rumänska över en natt så jag kunde intervjua på deras språk för att få det mesta utav det.
Slappade lite under eftermiddagen, innan jag travade iväg till en av familjerna. Vi började med att vara ut, föräldrarna var med, därefter skulle det äldre göra sina läxor och jag försökte leka med dem små. Men det är inte så lätt när det pratar så fort och otydligt så jag kan inte förstå dem. Men det kanske ändå betyder mycket för dem, fast sådan saker som när de börjar bråka om en grej och det vänder sig till mig för att få råd då blir det jobbigt, saker som jag skulle klara av på svenska klarar jag inte nu. Men jag tror att det är väldigt utvecklande för mig eftersom jag får hitta på nya sätt att säga till på. Även om jag inte riktigt hinner det när jag inne i nån av familjernas hus, eftersom det alltid finns en vuxen i närheten. Antingen en förälder eller en "tanti" ( hemhjälp). Dessa " tanti" verkar jobba två och två och på något sätt i skift, möjligtvis att det bara är en på natten jag har inte riktigt klurat ut hur det funkar. Får fråga någon som vet. Det är ju tur att de finns iaf för annars hade väl föräldrarna jobbat ihjäl sig. Jag brukar bli kallad "tanti" av det allra minsta ibland. Väldigt gulligt.
Jag börjar tycka att det är riktigt svårt med kommunikationen, jag tror att jag är i någon sån här mellan fas, när man har hört mkt rumänska och egentligen kan lite men inte vågar testa för att man är rädd de blir fel. Sedan så känner jag att jag inte gör tillräckligt. Även om jag blir väl tackad när jag går hem om kvällarna, alla föräldrar verkar tycka att jag gör så bra ifrån mig, även om jag själv känner att jag inte har gjort något alls. Men bara att se barnen kan vara nog, även om jag inte kan prata med dem. Bara krama om dem, busa med dem är nog talande nog. Visa dem uppmärksamhet. Oerhört intressant.. jag vet ju det att som ledare och förebild så är det kroppsspråket och hur man är som barnen och unga tar efter inte det man säger. Det är nog lite det jag lever på här. Jag tror att man kan tala utan ord, bara genom att visa. Det är en utmaning att vara ledare utan ett språk.. men det går nog rätt bra. Man för utnyttja den fantasin man har, vilket är lärorikt för kommande uppgifter.
Ja just det, när jag kom hem ikväll så hade min handledare kommit från Zimbawe. Det var roligt. Så nu är han på plats igen, inte för att jag känner att jag direkt behöver honom, jag är ju mitt inne i det jag har o göra, jag har lärt mig bra på egenhand.. men det känns ju ändå skönt att ha någon där som man kan vända sig till, även om jag har många runt mig som hjälper mig, men nu kan jag lösa saker som bussresan till budapest och pengafrågan. Vilket känns skönt. Hur som helst när jag frågade hur deras resa varit ( han hade haft frun med sig) så fick jag reda på att det går bra där, fast att de behöver någon som är där och driver hela tiden. Jag, frimodig som jag är sa att jag är fri efter 1 juni ;) så vem vet Zimbawe nästa ;) nja jag sa sen att jag nog vill gifta mig och så först men vem vet.. Afrika har ju alltid varit mitt kalla. Och som skolan säger så ska man ju skaffa kontakter under sin praktik, kontakter som kan leda till ett jobb i framtiden :P Så jag som alltid längtat till Afrika.. här kanske jag har en chans.. även om jag inte tror att jag ska var i afrika hela mitt liv, och en sak som att starta ett Caminul Felix där och få det att funka är ett långt projekt. Jag tror och vet att jag inte bara kommer vara i ett land utan i några fler. Jag menar jag har ju inte bara Afrika på mitt hjärta utan Bolivia, Rumänien, Polen :) SÅ Det är bara Gud som vet vart jag/ vi hamnar i framtiden.. " För Gud är allting möjligt"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar