Nu har mörkret sänkt sig över caminal felix. Jag sitter själv i vardagsrummet på hotellet och spelar lite piano och lyssnar på lovsånger. Är fruktansvärt trött av alla intryck idag. Har varit en helt underbar dag, förstår verkligen varför jag åkte. Kunde inte ha gjort ett bättre val. Vet att det inte är sista gången jag åker ut på något sånt här. Definitivt inte sista gången jag kommer hit.
Dagen började med att jag mötte några andra svenskar som skulle vara här i veckan. Fyra kvinnor från Skellefteå. Dessutom kom det in en till kvinna, Lisa Egerbo, som jag har haft kontakt med via mailen innan jag kom hit. Så trevligt att få träffa henne live. Under frukosten kommer det även in en svensk man. Grundaren till Caminul Felix Lars Hörnberg. Jag tyckte jag kände igen honom så jag presenterade mig inte med mitt efternamn, bara för att se om han skulle känna igen mig. Det gjorde han inte direkt men så kom Lisa Egerbo tillbaka och hon presenterade mig med orden " hennes pappa känner du" Vilket fick Lars att tänka lite till och tillslut kom han fram till att han hade varit och besökt långsjöby men inte hittat fram utan hamnade på fel sidan sjön. Men han kommer ihåg min pappa. Vilket även Lisa gjorde. Så världen är liten. Till och med här i rumänien är det folk som känner pappa, nog för att de var svenskar men ändå.
Vid tiotiden kom Mircea, min handledare, och hämtade upp mig och de andra svenska kvinnorna. Så åkte vi till Real, det är en supermarket. De skulle handla för att ha med sig mat till familjerna som bodde på soptippen. Vi köpte så att det blev 3 kassar med mat och en med lite medicin. Tog hela förmiddagen, eg var det tänkt att jag också skulle ha handlat men eftersom jag inte hade ändrat inställningarna för mitt visakort så fungerade det inte :( blev lite orolig. Men jag ändrade det när jag kom hem så det borde gå nu. Får testa det imorgon, fick hur som helst låna lite pengar av Mircea så jag kunde handla lite.
Efter att vi packat ner allt i kassar åkte vi iväg till soptippen där vi träffade 5 familjer tror jag. Var lite svårt att förstå vilka som hörde ihop med vilka speciellt när man inte förstår språket. Det var iaf en flicka där som jag gav lite såpbubblor som jag råkade ha i fickan. ( Det såpbubblorna var från ett av det tre bröllopen som jag har varit på i höst) Hon blev jätteglad och efter det så kramde hon mig hela tiden och busade med mig. Det kändes väldigt bra att för en stund få ge henne lite kramar och bus. Har längtat efter att få göra det igen. Börjar ju bli så länge sen jag var i Bolivia, med det säger jag ju bara man glömmer aldrig såna situationer när man för några minuter få ge av sin värme till en annan människa. Den reaktionen man får tillbaka är ofantlig och går inte att beskriva. Vi delade ut kassarna och även lite kläder som de andra svenskarna hade haft med sig.
Det första familjerna vi besökte på soptippen bodde i små kojor, gjorda av mattor och pinnar. Men andra bodde även i riktiga hus. Mircea berättade för oss att familjernas jobb var att leta efter metaller i kablar som de kunde sälja för att få pengar och även muta de som jobbar på soptippen så att de fick bo där. Vissa gånger betalar de även för att de som jobbar inne på soptippen ska ge dem kablar och sånt så de kan leta efter metall i dem.
När vi kom tillbaka till hotellet så mötte en annan svensk man mig i dörren och sa att han kände igen mig. Vi konstaterade att han kände en kompis till min syster. Så världen är väldigt liten. Han visste även lite vem min ena kusin va och pappa så klart. Så som sagt nu är det bekräftat jag kommer aldrig kunna åka någonstans utan att någon känner mig eller nån av mina släktingar. Vore ju lite roligt om man nån gång hör av någon som har träffat någon som känner mig :) Istället för att jag hela tiden ska träffa folk som känner någon som jag känner.
Under eftermiddagen var jag på ett litet snabbt besök hos en av familjerna i byn som ligger närmast. Denna familjen träffade jag hemma i långsjöby när jag var där i Februari. För då hade de ett möte där. Det va ju från dem som jag fick idén det var roligt att träffa dem igen. Även om inte barnen kände igen mig. Men kanske om jag kommer dit fler gånger så kanske de minns.
Nu är jag så trött av alla intryck så jag tror att jag ska ta o lägga mig i sängen en sväng.. ev ska jag börja läsa boken om Caminul Felix om jag orkar tror att risken är ganska stor att jag somnar. Får väl se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar