Resan till Villa Montes

Tisdags morgonen den 17/11 klämde vi in oss 8 personer i en bil för fem. Vi satt alltså tre i bagageutrymmet och trängdes med väskorna. Första etappen av resan var det 8 timmarna till Santa Crus. Det gick bra och vägarna var fina, det som var jobbigt var värmen. För när vi hade kört överbergen kom vi som in i en annan del av Bolivia och där var det mycket mer kladdig värme, vi fick reda på att den värmen där inte var något mot den som skulle vara i Villa montes! När vi kom fram till Santa Cruse så tog det ett tag innan vi hittade ett Hotell, det rummet jag och Hanna fick var ett spegel rum. Det var speglar på alla väggarna från golv till tak och dessutom i taket ovanför sängen. Väldigt roligt.

Vi åkte vidare söder ut under onsdagen. Men denna dagen var vägarna inte lika bra eftersom vi åkte på grusvägar för att hälsa på i några byar. En by där vi hälsade på så bad vi med församlingen där och det var en häftig bön. Alla som var där inne bad högt och de flesta var ungdomar, jag har aldrig hört så många ungdomar be så intensivt någon gång. Vi fortsatte våran resa målet för dagen var Charugva där vi va och besökte ett internat på kvällen och sov på ett lite mer skabbigt hotell. Där var det sjukt varmt, jag svettades hela natten för vi hade ingen fläkt på vårat rum.

Vi åkte vidare på grusvägar under torsdagen. Det var värre vägar än dagen innan, vilket resulterade i en rejält stukad tumme. Vi kom fram till värmen i Villa Montes, helt sjukt det är verkligen klibbigt tur att det var AC i huset där vi skulle bo. Vi bodde i en missionärs gamla hus. Det var häftigt med AC i huset för det gjorde att när termometern stod på 28 grader då kändes det kallt, men så fort man klev utanför huset så svettades man överallt, jag menar verkligen överallt. Vi var tvungna att städa huset för det var ingen som hade bott där på länge men när vi öppnade ett skåp där det fans lakan var det två stora myrbon där inne. Jag lovar er myrorna var stora som hästmyran i Sverige. Men jag hade kul när jag damsög upp dem. På kvällen var vi ute i en indian by på ett litet spontant möte. Det var intressant för vissa av personerna pratade bara indian språket Wetnamek( eller nått i den stilen) så det tolkades från det språket till spanska och från spanska till svenska i mitt huvud. Ganska komiskt.

Fredagen var en omvälvande dag, med en resa övergränsen till Argentina bara för att få 90 nya dagar i vårat visum. Men vi fick inte det eftersom vi inte hade varit i Bolivia i 90 dagar exakt. Så efter ett förhör och lite strul så fick vi 24 dagar men det va det 24 återstående dagarna av det första 90, nu måste vi iaf ut ur landet den 14 december. Men vi ska nog lösa det i Cochabamba. Så när vi väl var tillbaka i Villa Montes efter turen till Argentina så tog vi det bara lugnt, fixade något att äta. Men när vi som bäst sitter där och tar det lugnt så rusar granpojken, Simel 17 år in i huset och ber att få prata med Pablo. Strax där efter kommer det en kvinna in i huset som gråter och frågar om hon kan få låna telefonen för att det har hänt en olycka på internatet. Simel går ut och kommer tillbaka med sina systrar som gråter och frågar om det kan vara hos oss för han inte kan vara barnvakt åt dem för att hans bror va med i olyckan och måste köras till sjukhuset. Så där står vi ,och vet knapp någonting eftersom han har pratat så fort på spanska, med tre tjejer en på 4, en på 12 och en på 15 uppskattningsvis. Så jag och Therese tar fram våra BF kunskaper och börjar leka med de yngre barnen, den äldre flickan följer med Simel till sjukhuset. Tydligen så har deras bror och en av grabbarna som bor på internatet fått ström igenom sig, Simels bror var medvetslös och den andra grabben hade dött på en gång. Så senare på kvällen bad vi för Simels bror och för alla inblandade i denna tragiska olycka. Små tjejerna skulle sova hos oss så vi fick sova 4 i en dubbelsäng istället för tre. Under natten kommer Simel in o ber för sina systrar och senare kommer mamman och hämtar dem. Vilken dag! Dessutom hade Ruth blivit sjuk, troligen på grund av något vi ätit.

Lördagen var vi bara i Villa Montes, bliv lite strul och miss i kommunikationen när jag, marina och Therese gick på internetcafé. Det slutade med att Pablo och Ruth som var väldigt oroliga kom och hämtade oss. Men vi stod på oss och sa att det var bådas fel. Visst vi hade gått själva ( en och en) för att det inte fanns tre datorer på ett internetcafé men och andra sidan hade inte Pablo eller Ruth sagt att vi var tvungna att säga till hur länge vi skulle vara borta. Drygt, jag var väldigt arg, var jobbigt för jag kunde ju inte uttrycka mig på spanska, eller på svenska heller när jag är så arg ( som många av er vet). Men ja det löste sig blev ju inte så att vi bjöd Simel på middag utan fruksallad, men det gick bra. Pablo förlät oss på en gång Ruth däremot var sur ett tag, kanske för att hon insåg att hon sårat oss men men sånt händer. Jag förstår inte hur det kan leva med en konstant oro för att något ska hända.

söndagen vakande vi tidigt och städade hela huset, gick i väg på till kyrkan bara för att upptäcka att mötet hade börjat 8 istället för 10 pga värmen. Så det blev inget möte dessutom så kunde vi inte åka på en gång eftersom Pablo lyckats låsa in bilnyckeln i bilen. Men efter lunch så kom det en som hjälpte oss att öppna bilen. Så vi kunde sätta fart mot Santa Cruse igen. Vilken befrielse.

Vi sov på ett hotell nära den gatan där alla prostituerade går s Ruth och Pablo var oroliga för oss och sa att vi skulle låsa in oss på rummen och dra för gardinerna. Måndagen spänderade vi med shopping och slöande i Santa Cruse, allt var dyrare där än i Cochabamba. Tisdagen gick vi upp vid 5.00 för att åka de 8 timmarna till cochabamba. Vi kom faktiskt i väg vid 5.30 som det var sagt. Vi bara åkte, satt o trängdes och lyssnade på musik i bilen. Denna resan gick väl förhållande vis bra såg en olycka med en motorcykel och en lastbil eller inte själva olyckan men efter att det hänt. Det var en motorcykel som låg inklämd under lastbilen och det låg en död kille en bit bort från MC:n men fortfarande under lastbilen. Han hade dött, inte så konstigt för det har inga som helst skydd när det kör MC här, inte ens hjälm, kanske har sett 4 med hjälm hittils.

Väl framme i Cbba jublade vi! Så gött att komma till ett ställe man känner till. Slöade under kvällen, tvättade och städade. Så gött att inte behöva sitta i den där bilen något mer. Nu är det onsdag och vi har blivit lediga så jag ska bara ta det lugnt skriva lite rapporter och plugga lite.